Jonas öppnade ögonen, han kände en brännande smärta ila igenom kroppen, han stängde ögonen igen. Han öppnade dom igen och kollade runt i det lilla rummet, väggarna hade en varm brun färg. Det stod en sliten svart stol i ena hörnet, och det luktade riktigt unket om den. Jonas satte sig upp och smärtan högg i magen, han ställde sig upp trots smärtan. Han började långsamt gå mot det lilla vita dörren, men innan han hann komma fram så öppnades dörren. Det var hans mamma, hon var klädd i en vacker blommig klänning. Jonas var tillbaka i Enahanda.
- Du är vaken, sa hon mjukt och log.
- Ja, sa Jonas förvirrat.
- Du har varit borta i två månader, sa hon inte lika mjukt denna gången.
- Hur har jag hamnat här igen? frågade Jonas surt över att han misslyckats med att fly.
- För två dagar sen hittade vi dig utanför dörren, du var avsvimmad, sa hon.
- Var är Gabriel? frågade Jonas oroligt.
- Han dog i samband med din flykt, sa hon ledsamt och en tår rann försiktigt ner för hennes kind.
Jonas kunde knappt tro det, Gabriel var död och det var hans fel. Han började snyfta häftigt och kunde knappt andas. Jonas mamma kramade om honom hårt, han släppte henne misstänksamt, hon kramade honom det hade hon aldrig gjort förr. Och klänningen hon hade på sig vad hade han missat? Hade han inte misslyckats hade dom fått minnena ändå? Lily kom smygandes in i rummet, även hon iklädd en blommig klänning. Jonas tittade på dom båda,
- Varför har ni blommiga klänningar på er? frågade han.
- Varför inte, vi får äntligen ha på oss vad vi vill, sa Lily och log lite.
- Betyder det att ni har fått minnena också, sa Jonas sammanbitet.
- Ja dom kom den dagen du försvann, ingen märkte det först, men sen började alla få känslor som vi aldrig känt förut, sa hans mamma.
- Hjälpte minnesbevaren er? frågade Jonas.
- Ja så fort han märkte det så berättade han för alla att vi skulle få minnen, sa hon och log.
- Han hjälpte oss alla med minnena och vi tackar han för det, sa Jonas pappa medan han kom in i rummet.
Jonas började gå mot dörren, förbi hans pappa och ut ur rummet. Han kollade runt deras hem var mycket färggladare, det var varma toner på väggarna i hela huset, han gick ut i köket och där satt han, den gamle minnesbevararen, Jonas sprang fram och kramade honom. Han var inte död.
+ Det var en bra sammanhängande text. Du hade punkt, stor bokstav och skiljetecken på rätt plats.
SvaraRadera+ Det var en lättläst text och du hade väldigt bra miljöbeskrivning.
+ Du hade ett bra slut.
- Jag fattar inte riktigt hur han kom tillbaka till Enahanda.
Jakob
+ Intressant och oväntat kapitel 24.
SvaraRadera+ Du är formellt duktig och jag gillar dina beskrivningar.
-> Det är några saker som inte känns riktigt trovärdiga och jag skulle vilja att du bearbetar texten så att jag, nästa gång jag läser den, tror på det som du beskriver. Allt känns lite för bra. Ok, Gabriel dog men det är knappt något Jonas reflekterar över. Och det där med minnena. Blev det inte problematiskt när de släpptes fria? Vad sa Äldrekommittén? Övertyga mig, Frida!