Färdiga Kapitel 24

Jonas öppnade ögonen, han kände en brännande smärta ila igenom kroppen, han stängde ögonen igen. Han öppnade dem igen och kollade runt i det lilla rummet, väggarna hade en varm brun färg. Det stod en sliten svart stol i ena hörnet, och det luktade riktigt unket om den. Jonas satte sig upp och smärtan högg i magen, han ställde sig upp trots smärtan. Han började långsamt gå mot den lilla vita dörren, men innan han hann komma fram så öppnades dörren. Det var hans mamma, hon var klädd i en vacker blommig klänning. Jonas var tillbaka i Enahanda.
- Du är vaken, sa hon mjukt och log.
- Ja, sa Jonas förvirrat.
- Du har varit borta i två månader, sa hon inte lika mjukt denna gången.
- Hur har jag hamnat här igen? frågade Jonas surt över att han misslyckats med att fly.
- För två dagar sen hittade vi dig utanför dörren, du var avsvimmad, sa hon.
- Var är Gabriel? frågade Jonas oroligt.
- Han dog i samband med din flykt, sa hon ledsamt och en tår rann försiktigt ner för hennes kind.
Jonas kunde knappt tro det, Gabriel var död och det var hans fel. Han visste att det var en stor risk att fly, men att Gabriel skulle dö, det hade han inte tänkt på. Han började snyfta häftigt och kunde knappt andas. Jonas mamma kramade om honom hårt, men det hjälpte inte, han ville bara hålla om Gabriel. Efter en stund släppte Jonas sin mamma  misstänksamt. Hon hade en klänning, folk har aldrig klänning i Enahanda. Några minnen kanske hade släppts fria ändå? Men borde inte äldrekommittén tagit hand om det vid detta laget? Det var skumt, de måste ha märkt att folk hade minnen igen. De borde ha tagit hand om minnena vid detta laget eller hade något hänt med äldrekommittén?
- Varför har ni minnen, varför har inte äldrekommittén stoppat minnena? frågade Jonas lite orolig över svaret.
- När minnena släpptes fria bröt det ut i totalt kaos och äldrekommittén kunde inte stoppa det, de försökte verkligen men det gick inte, sa hans mamma.
- Så är det lugnt nu eller? frågade Jonas.
- Nej, inte direkt det är fortfarande väldigt överväldigande med allt, suckade hans mamma.
- Har minnesbevararen hjälpt er lite i alla fall? frågade Jonas hoppfullt.
- Ja, han har gjort så gott han kan men han visste att det skulle bli svårt för alla, suckade hon lågt.
- Var är han nu? viskade Jonas svagt.
- Kom med mig, sa hon med ett svagt leende.
De gick ut ur rummet tillsammans, Lily stod i hallen med hans pappa. Jonas sprang fram och kramade om dem båda och log stort. De gick vidare ut till köket, där satt han. Minnesbevararen gick fram till Jonas skrattandes och kramade om honom hårt. Jonas fylldes av lycka trots allt hemskt som har hänt. Jonas var glad att vara tillbaka i Enahanda.